Men nu är det dags för dag 2 då jag ska berätta om min första kärlek. Jag har ju vart förälskad med en del killar men jag har nog aldrig vart riktigt kär i någon av de.
Min första kärlek är i alla fall i Andreas. Jag visste nog inte riktigt vad kärleken var innan jag träffade honom. När man va lite intresserad av någon annan så hade jag aldrig den där pirrande känslan och kände att jag verkligen saknade den personen.
Så va det med Andreas.
Hur vi träffades:
Första gången han såg mig fick jag var när jag köpte en whopper jr cheese som han hade skrivit söt på. Eftersom att Marcus är en av mina bästa vänner så berättade han för mig att Andy som alla kallar honom på bk, tyckte att jag var fin.
Varje gång jag träffa Marcus pratade han om att han tyckte att jag o Andreas borde träffas för att han är en så bra kille. Men jag var inte riktigt intresserad av att börja träffa nån.
Jag hade ju alltid vart singel och trivdes som det.
Men så lurade Marcus iväg oss på en shopping tur och efter det så började vi kolla på lite filmer tillsammans(eftersom att jag är ett film freak) och så träffades vi mer och mer.
Och under hela sommarn så träffades vi ganska mycket, tills det var dags för mig att åka till Jämtland. Jag har nog aldrig saknat någon så mycket som jag saknade Andreas.
Det var en sån skum känsla för mig och jag fattade nog inte att jag vart mer och mer intresserad av honom. Han fick mig att skratta och jag mådde alltid bra med honom.
Tror att det var lite annorlunda för honom med mig också eftersom att han var så blyg med mig. Han verkade ju inte va den typen direkt.
Den dagen vi vart tillsammans var vi och kollade på en fotbollsmatch på Oleary's på centralstationen. Marcus gick alltid runt och tjatade om att vi borde va ärliga med vad vi känner och tyckte att det var dags för oss att bestämma oss för om vi va tillsammans eller inte.
Så vi gick bort ett litet tag och så frågade Andreas "Är du kär?" och jag svarade "ja, jag tror det" och tittade ner i golvet och så fråga jag "är du?" och han svarade "nej!".
I det ögonblicket trodde jag att jag skulle dö. Jag ville bara sjunka ner i marken och försvinna. Det kändes som att tiden hade stannat upp.
Men så kom jag tillbaks i verkligheten när han skrattade till och sa "haha nää jag skoja, ja jag tror att jag är det". Och så det nördigaste av allt så gick vi till Marcus med stora leenden och sa "Nu är vi tillsammans" haha
Det kändes som att det var Marcus som var den lyckligaste.. haha han sken upp.
Aja det här skulle också kunnat bli hur långt som helst men jag slutar där. Ni vet ju hur allt har slutat (:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar