Jag trodde inte på kärlek innan jag träffade Andreas. Tyckte att det var nått som man bara hittade på så att man själv ska må bättre. Något som bara händer alla andra men inte mig. Något jag inte ville skulle hända mig för då skulle jag va svag.
Men sen när jag vart mer o mer kär i Andreas så hände det något. Jag börja tänka att det kanske kan hända mig. Det där förbjudna som bara inte fick hända.
Det var än konstig känsla. Jag var jätte glad och mådde bra när jag var med honom, men jag mådde jätte dåligt och var nästan ledsen när jag inte var med honom. Kärlek är en sak som skrämmer mig.
Man vet aldrig när det är över. För tyvärr så varar ju inte kärleken för alltid. Det har jag fått uppleva.
Men när det gäller kärleken till Scott och när man har fått en egen familj. Det finns inga ord som kan beskriva den kärleken man har.
Den slags kärleken försvinner aldrig. Jag skulle kunna dö för honom. Han är den bästa delen i mitt liv. Och han har gjort mig till en bättre människa. Och han ar för mig och Andreas närmare varandra än vi någonsin vart innan.
Så det är väl vad kärleken är för mig i alla fall.
Den får mig att må bra och vara lycklig och gör mig till en bättre människa!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar