You have the capability to change your life all with a simple shift in perspective.

Igår (alltså i söndags) var det dags för mig och Jasmin att träffas igen efter ett ca 7 års uppehåll. Dagen började med att vi skulle kontrollera hur vädret skulle bli för att vi skulle veta om vi skulle till Stadshagen för att bada eller åka till Kista och hänga hos henne.

I och med att det regnade i Kista bestämde vi oss för att åka dit och ta det lugnt för att det verkade som att det kunde regna.
Kommer fram till Kista och har precis handlat på ICA och är på väg till Jasmin när himlen plötsligt öppnar sig över oss. Det var som att stå under en dusch med skor och kläderna på.
Jag hade tagit med mig ett paraply men i och med att vi var tre personer som hade en bit att gå så var det bara för oss att gå så fort vi kunde.
Scott var ganska rädd då det blixtrade/åskade och blåste som fan, så jag var fick bära honom och min väska samt hålla i paraplyet samtidigt(det gick inte så bra haha) men vi kom fram oskadda iaf det är huvudsaken.
Jasmin lyckades boka tvättstugan så att vi kunde hänga in kläder och skor i torkskåpet så att vi iaf hade torra kläder att åka hem i.

När det slutar regna går vi ner till gården för att grilla (och då var det helt plötsligt fint väder).
När vi var klara och vi ska släcka grinden går Jasmin upp med Scott till lägenheten och hämtar med sig ett glas med vatten så att vi kunde släcka grinden. (Jag sa åt henne att det var ok att lämna Scott då vi endast skulle släcka grillen och sedan springa upp, inte så smart)
När vi kommer upp med maten tar hon i handtaget och känner att dörren är upplåst. Scott har alltså låst upp och sprungit iväg. Då börjar paniken. Vi springer upp och ner i hela byggnaden och ropar efter Scott men får inget svar. Vart fan har han tagit vägen. Min puls ökade så mycket att jag trodde att jag skulle få en panikattack.

Vi bestämmer oss för att dela upp oss för att leta efter han ute(tänk om han sprungit ut för dörrarna var inte så svåra för han att öppna). Springer runt i ett line och mina korta cykelbyxor och skriker efter Scott men får inget svar. Ringer först till pappa och säger att jag inte kan hitta Scott var på han springer till bilen för att hjälpa till att leta. Därefter ringer jag till Andreas och då brister det för mig, känner hur tårarna rinner för mina kinder och jag kan inte andas.
Andreas som är hemma och får panik lyckas få mig att  bli lite lugnare då han pratar väldigt lungt med mig. Direkt efter att vi lägger på ringer jag polisen. Pratar med en jätte trevlig kvinna som jag inte hörde namnet på som säger att hon skickar en patrull och ber även mig att gå tillbaka till huset för att se om han har gått tillbaka dit.
När jag är framme vid huset går jag till gården där vi stod och grillar när jag hör "mamma!"
Kan inte ens beskriva hur det kändes när jag såg han stå vid en franskbalkong och han var OK. Tänkte hela tiden när vi letade att jag aldrig mer skulle få se honom och att något har hänt. Hur skulle jag kunna leva utan min prins eller leva med mig själv om något hade hänt?
Men tack och lov mådde han bra.
När jag kommer in och springer mot han säger han "Jag lekte kurragömma med er, jag ropade på er men ni hörde mig inte" Har aldrig varit så arg/ledsen och glad på samma gång.
Ser detta som en läxa! Man ska aldrig lämna barn själva. Även fast han aldrig gjort så här tidigare så kan han en dag vara borta om jag inte håller han under uppsikt hela tiden.
Inte bra gjort och jag är så arg på mig själv. Tycker synd om Jasmin som är med om detta första gången hon får träffa han på riktigt.
Men förutom detta hade vi faktiskt en trevlig dag och Scott fick åka och leka med sin morfar en liten stund innan vi skulle hem också.

Avslutade kvällen med att göra en hemmagjord caramel frappe =)