Klockan 03.00 den 4 Juli föddes en liten flicka på Löwenströmska Sjukhuset i Uppland Väsby. Mina föräldrar kom överens om att jag skulle heta Marie Josephine Olsson.
Jag är uppvuxen på Oslogatan och Nidarosgatan i Husby och senare flyttade vi till Jyllandsgatan i Kista. Har en mamma som heter Marie Altesse , pappa som heter Lars-Erik och en syster som heter Jeanine Elisabeth.
Just nu bor jag, min sambo Andreas och vår underbara son Scott som är 11 månader i Skogås. Vi har även två inneboende som heter Annika och Filip.
I lågstadiet va jag mobbad pga att jag inte va som alla andra barnen där. Jag va kort och jätte smal och älskade att sjunga och dansa hela tiden, det var inte så poppis. Det var speciellt en tjej som va värst och henne kommer jag aldrig att glömma, Cindy.
Hon gjorde så hemska saker mot mig som har gjort att jag till exempel är rädd att prata inför stora grupper och för att simma i djupt vatten.
I mitten av femman flyttade vi till Kista och där vart allt mycket bättre. Vi var jätte många som tyckte om musik och dans så jag passade in perfekt. Men jag var fortfarande jätte blyg och lät minst i min klass.
I skolan har jag haft dåliga lärare som inte sett till mitt bästa. När jag skulle sluta högstadiet så visste jag inte riktigt vad jag skulle välja för linje på gymnasiet(och eftersom att jag var 1 år yngre än alla andra så fick jag inte hem någon info om olika gymnasium. och det enda de sa till mig var, "Välj Samvetenskap" men eftersom att många sa att man hade mer att välja på om man gick Naturvetenskap.
Om jag hade vetat vilja linjer det fanns att välja på och göra om allt igen skulle jag ha valt en estetisk linje.
År 2009 va det sämsta och det bästa året i mitt liv. Det började med att Andreas slutade älska mig och gjorde slut med mig. Vi bråkade en massa och det jag önskade mest av allt va att jag kunde hata honom. Någon månad efter det fick jag reda på att jag var gravid och jag har nog aldrig vart så förstörd i hela mitt liv. Det kändes som att hela mitt liv var över men jag kände samtidigt att det här är mitt misstag, men jag ville inte göra abort eftersom att det är något som jag har väldigt svårt för.
Det gick mycket upp och ner för mig och Andreas och ett tag kände jag att jag verkligen inte orkade se honom mer och ville gå vidare.
Efter första ultraljudet så kändes allt så mycket bättre, visst jag hade förlorat mitt livs kärlek, men det fanns en liten plutt i mig och det var så underbart. Det går inte ens att förklara den känslan som man har när man får se sitt barn för första gången.
Den 23 december kl 23.52 kom min lilla älskling Michael Poip Scott. Har aldrig upplevt sån lycka som jag gjorde när jag fick se honom. Han är det bästa som har hänt mig.
Det ända som jag tycker känns tråkigt är att jag hade förlossningsdepression och inte gav honom allt det jag ger honom nu. Jag orkade inte ta tag i något utan längtade bara tills Andreas kom hem så att han kunde ta Scott. Och så kände jag varje dag. Så skulle det inte kännas att bli mamma. Man ska väl va världens lyckligaste då?
Men nu är allt toppen och snar är Scott 1 år. Det bästa som finns är att se honom växa och bli en stor pojke.
Aja..det finns så himla mycket som jag skulle kunna skriva här men jag känner att det här inlägget redan blivit för långt. Hoppas det duger.
