Det är det super starka viljeviruset som har kommit på besök på förskolan. Riktigt envis sjukdom som gör att barnen gör allt för att irritera en.
Om du säger gå stannar de och säger man stanna så går de, ja ni förstår grejen och nej det hjälper inte att man försöker lura de för barn är smartare än man tror.
Scott har varit såhär ett tag. Trodde först det berodde på att Liam har kommit. Men i och med att typ alla andra i 6årsgruppen är likadana så märker man att det inte är så.
Visst att Scott vill ha mycket mer uppmärksamhet nu efter att lillebror har kommit. Han ska låta mycket och pratar med oss hela tiden för att vi ska lyssna och vara med honom istället. Det är ju ganska vanligt eftersom att han är van vid att det alltid bara har varit han. Han har ju alltid fått all uppmärksamhet.
Men nu gör han det plus att han ska bråka om allt.
Dagen börjar med att Scott vaknar och springer upp och leker (som vanligt) sen säger jag åt han att äta frukost och sedan göra sig i ordning, men han vill inte äta frukost. Gör en smörgås åt honom men den vill han inte röra (slutar med att den slängs innan man ger sig iväg mot förskolan).
Inte heller vill ha klä på sig för han vill hellre leka.
Efter ca 40 minuter lyckas man tjata tillräckligt länge för honom att klä på sig och han sätter sig i soffan och tittar lite på tv.
När det är dags att börja sätta på sig ytterkläderna börjar del 2 av bråket och efter 20 minuter om inte mer kan man gå ut genom bråket med en bråkig Scott som inte vill göra någonting.
På väg till förskolan pratar han som vanligt(super mycket) han har så mycket han vill säga om bilarna, bussarna, lastbilarna pendel osv. På vägen är vi bästa vänner och pratar och skojar sen kommer del 3 av bråket när vi är framme.
Scott vill inte gå och leka med de andra utan ska gå tillbaka hem med mig, ibland när vi kommer håller de andra på att klä på sig för att gå ut och leka men då vill han vara inne och leka för han vill inte vara med de andra han ska rita.
Efter ca 10 minuters bråkande brukar pedagogerna hoppa in och ta hand om Scott och jag får lämna en lessen eller oftast arg liten Scott.
På vägen hem från förskolan är jag så slut i huvudet och mår lite dåligt över att man har behövt bråka så mycket. Det gör ont i mitt hjärta att behöva bråka med Scott varje dag och det hjälper ju inte om man försöker strunta i att vara arg för då märker han det och försöker reta upp en ännu mer =(
Idag lämnade jag Liam hemma med en sjuk Andreas för att hämta Scott själv. Tänkte att det kunde vara bra med lite egentid.
Men Scott ville inte hem. Efter att ha sprungit efter honom i 50 minuter kunde vi äntligen lämna förskolan. Va ju tur att jag inte hade med mig Liam för då hade det nog tagit ännu längre tid.
Tycker det är lite kul att lyssna på hur pedagogerna har försökt med sina barn för att få de att lämna förskolan när deras barn varit bråkiga och inte vill hem.
Det här med att man försöker hitta på något som kan locka de. Eller att säga "ok men då går jag då, hejdå". Det fungera ett tag på Scott men nu är han för stor och smart för det. Idag sa han "mamma, jag kan vägen hem själv så du kan gå i förväg".
Ibland har man försökt med glass eller smoothie men det fungerar inte alltid och man kan inte heller göra det varje dag haha.
Förstår inte varför äldre personer pratar om trots perioder som att de försvinner för det gör de verkligen inte. Nej trotsen blir bara värre och värre.
Det är bra att de små liven har en egen vilja men det är inte så kul när det blir för mycket så att man blir galen. Spelar ingen roll vad man säger eller gör för de har bestämt sig för att vara bråkiga och de tycker att det är kul att vi blir arga och till slut blir galna (iaf Scott gör det).
Pratade med en pappa igår om hans dotter som är några månader äldre än Scott och hon verkade ha ännu starkare vilja än Scott. Han berättade lite om vad han har prövat att göra för att hon ska lyssna men inget fungerade. Det är ju en jobbig period men jag är glad att det inte bara är vi som går igenom den nu för då kan man ändå prata med de andra föräldrarna om det och kanske få lite tips som fungerar ibland. Kanske inte tillräckligt för att barnen ska börja lyssna men de fungerar i några minuter iaf :P
Ja vi får se när detta "virus" går över men jag ser inte fram emot nästa etapp. Om man tycker detta är jobbigt hur blir det sen då?
Jag vet ju själv hur jag var i tonåren och ser inte framemot att Scott blir likadan eller värre.
Nu vart det är jätte långt inlägg men jag tänkte avsluta med ett inlägg från barnakuten angående "trotsåldern" och hur man hanterar den.
Börja med dig själv – se till att du orkar!
När ditt barn nått den här utvecklingsfasen ställs det tillfälligt högre krav på dig som förälder. Du bör nämligen inte få lika många och lika långa ilskebryt som barnet. Och framförallt inte på barnet. Dessutom är det en fördel om du lyckas lura i barnet mat, lyckas komma iväg till förskolan och lyckas få barnet i säng i någorlunda tid.
Så börja med dig själv: se till att du orkar. Det är det gamla vanliga: ät ordentligt, lägg dig i tid på kvällarna, träna gärna och se till att du träffar vänner ibland. Om du är illtrött när du ska hämta din tvååring på dagis, pausa på ett fik: ta en kaffe och en banan, eller bulle, eller smoothie och varva ner i 20 minuter innan du går till förskolan. Hinner du inte: ta ett mellanmål på pendeltåget.
Fortsätt med barnets mat: glöm aldrig mellanmålet!
Det hjälper långtifrån alltid, men har du ett barn som har nära till ilskebryt, så se för guds skull till att barnet får mat i sig var tredje timme. Hungern är din värsta fiende. Ta med en frukt eller ett russinpaket att äta i vagnen hem från dagis (russin är sämre för tänderna, det vet ni väl redan, men ibland är det räddningen).
Sömnen, sömnen, sömnen
Mycket lättare sagt än gjort, men försök att maximera barnets möjligheter till god nattsömn genom att se till att sängen är skön (finns favoritlakan: använd dem!), rummet är mörkt (mörkläggande rullgardin!) och någorlunda svalt.
Och samma läggningstid och läggningsrutin varje kväll. Konflikter kring läggning är som regel värda att ta tycker jag, i min familj är det en urviktig princip att föräldern bestämmer när det är läggdags, vilket det ibland blir konflikter kring. Jag ligger då kvar hos barnen, ber dem att vara tysta med jämna mellanrum (brukar ofta inte hjälpa alls) och säger att jag förstår att de är arga på mig men att det ändå är läggdags (de blir inte mindre arga, men inte mer heller av att höra det).
Välj dina strider!
Jag väljer som sagt läggningsstriden. Däremot inte striden om vilken säng de ska sova i, vilka gosedjur de ska ha, vad av det som står på bordet de ska äta, eller vad de ska ha på sig. Regnjacka, solhatt, ryggsäck och gummistövlar ville min tvååring ha på sig när vi skulle ut i solen och äta glass. Varför inte? Han var nöjd, jag var nöjd. Själv hade jag kortärmat, men det var ju jag liksom.
Bekräfta barnets känsla!
Det är min favorit nummer två. ”Oj, vad du är arg och ledsen” är något som mina barn brukar gilla att höra när de är arga. Ibland säger de ”Ja! Dumma mamma, dumma pappa, dumma storebror!”. Då brukar jag svara ”Känns det så, det måste kännas väldigt ensamt för dig om mamma är dum, pappa är dum och storebror är dum. Hur är det med favoritnallen, är han också dum? ” Prova det, det har ofta en förlösande effekt på min tvååring.
Argumentera inte!
Att säga ”men att du fick fel färg på strumporna, det är väl inte så viktigt, de rosa strumporna är ju lika fina som de röda, tycker jag” har aldrig hjälpt i min familj. Så jag har slutat med det.
Påminn om ramarna för situationen
Det kan kanske tyckas nära att argumentera, men är inte samma sak. Du som vuxen bestämmer ramarna för barnets vardag. När det är dags att lägga sig. När det är dags att äta. Vad som ska stå på bordet. När det är dags att gå på pottan/byta blöja. När film stängs på och av. Att man inte får slåss.
Vid behov: påminn om aktuella ramar. ”Du får vara arg, du får säga att jag är dum, men du får inte bitas! Stopp!” eller ”Jag hör att du vill bygga lego, men nu är det matdags, då tar jag med dig till bordet”.
Förbered för nästa aktivitet!
Om barnets utbrott ofta kommer när barnet ska byta aktivitet, som att sluta titta på film och börja äta mat, eller sluta vara ute och gå in, etc, förbered barnet på att man snart ska göra det ena eller det andra. Inte så sällan kan barnet då säga ”Ja, ska bara bygga färdigt sandkakan först” eller ”ja, när jag tittat färdigt på den här Byggare Boben” eller så, och min erfarenhet är att om man då väntar de minutrarna så går allt smidigare därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar