Hittade denna artikel i Vi Föräldrar om fasen om ni vill läsa lite =) Det är bra att ha tålamod helt enkelt. Det kommer att gå över.
"Lilla puberteten" – om 6- och 7-åringen
Om sex-, sjuåringen.
Vid sex, sju års ålder försöker barnet hitta sin plats i tillvaron. Vägen dit kan vara både stormig och fylld av uthällda mjölkglas…
Text: Maria Zamore
Plötsligt står barnet där – förändrat. Knubbigheten från småbarnstiden är som bortblåst. I stället har kroppen skjutit i höjden och är nästan vuxet långsmal. Armarna och benen är långa och slängiga. I munnen syns en tom glugg – om det inte redan har kommit nya, stora framtänder.
Men det är inte nog med de kroppsliga förändringarna. För en del föräldrar blir det också påtagligt att detta är en mental brytningsperiod: allt ska ifrågasättas, allt ska barnet protestera mot. Utbrotten kan bli både många och våldsamma.
Lilla puberteten kallas den ibland för, denna period av livet som för en del blir så stormig. Barnet kan, precis som när det var två och ett halvt, vägra borsta tänderna, vägra ta på sig kläderna och gråta högt av förtvivlan över att inte få den där glasstruten nu, på en gång!
– För många blir blir det här en ganska stökig period med mycket konflikter, säger barnpsykolog Pia Risholm Mothander.
Ur föräldraperspektiv är det inte alltid lätt att hantera. Men, som Pia Risholm Mothander säger:
– Ha tålamod! Tänk på att det går över – och på att det är ett viktigt led i barnets utveckling.
För vad som egentligen händer när det stormar som värst, det är att barnet håller på att hitta sin plats i tillvaron.
Större krav
Från sex, sju års ålder går barn i nästan alla världens kulturer in i en mer lärande fas.
– I alla kulturer har man bedömt att man som sexåring är mogen att ta lite mer ansvar, att förstå lite mer, att få lite mer krav ställda på sig. Och vi ställer mer krav på barnen. De ska vakta getter, de ska ta hand om småsyskon – eller gå i skolan, säger Pia Risholm Mothander.
Och med förskoleverksamheten och skolan kommer också allt möjligt annat: det är dags att hålla ordning på skolväskan, dags att bära bricka själv i matsalen, att byta om till gymnastiken utan att tappa bort gympadojorna, att klara sig själv på toaletten, att försöka knyta skorna…
Allt handlar inte längre om mamma och pappa. I stället gäller det att hitta egna och fungerande relationer, egna och fungerande förhållningssätt. Mycket handlar om barnets inträde i samhällslivet. Barnet ska förflytta sig från familjens totala famn till att klara sig mer på egen hand i omgivningen.
De krav barnet ställs inför är ofta stimulerande. Man vill ju vara, är ju, stor. Men de kan också väcka ambivalens: visst har man lust att vara stor, bara man fortfarande får vara liten också – ibland.
Men motsatserna kan vara svåra att få ihop.
– Man kan bli arg på ett nytt sätt. Man har en större reportoar av känslor och uttryck att använda sig av. Men man lever både med rester av småbarnstidens omnipotens eller allsmakt – ”Jag vill vara prinsessan!” – och med den allt starkare känslan för vad som är rätt och fel: ”För att få vara med så måste jag anpassa mig till vad de andra säger”.
– Det är i det här kraftfältet, mellan de båda polerna att vilja vara liten och att vilja vara stor, som barnet hittar sin plats i tillvaron. Och det sker om barnet både får tillåtelse att sitta i knäet eller suga på tummen då och då, och samtidigt uppmuntras att klara av saker och utvecklas, säger Pia Risholm Mothander.
Kroppens förändring påverkar också, tror hon:
– Vid några tillfällen i livet är det ganska stora kroppsliga förändringar. Runt ett år lär man sig gå. Nu, vid sex, sju, lär man sig att röra sig i omvärlden på ett nytt sätt. Man klättrar i träd, cyklar, hoppar hopprep och spelar fotboll. Jag tror att mycket handlar om att bekanta sig med kroppen – att behärska sin kropp, den här kroppen som är lite ny.
Att hålla reda på de långa armarna och benen är inte alltid lätt. Kroppen är fumlig och mjölken hamnar ofta utanför glaset – det spelar ingen roll hur dukigt barnet var på att hälla fint tidigare. Och ofta är det svårt att sitta stilla. Hur enkelt det än var för bara något halvår sedan så kan barnet nu ständigt ha myror i baken. Kroppen kan vara ständigt rastlös och näst intill klättrande, och att barnet bokstavligt talat ramlar ner från stolen är inte ovanligt.
Utvecklingen följer en krokig väg
Vägen till ”den egna platsen i tillvaron” är ofta krokig. Vem har till exempel rätt – mamma eller fröken? Och kanske fröken inte kan ta lika stor hänsyn till mig som person som mamma brukar göra? Kanske man måste acceptera att inte bli sedd hela tiden, eller att ibland bli missförstådd?
– Det här kan man hantera på olika sätt. Man kan gå till attack. Man kan dela upp världen: somliga är snälla och somliga är dumma: mamma är snäll och pappa är dum – eller tvärtom. Och man kan dra sig undan. Men förhandling är alltid en bättre strategi. Förhandling leder till utveckling. Därför är det bra att hjälpa barnet att resonera och argumentera, säger Pia Risholm Mothander.
Men allt detta nya är inte bara förenat med ambivalens och konflikter. Det innebär mycket roligt också.
Barn i sex, sju-årsåldern har ofta många personer att se upp till – äldre syskon, lek- eller skolkamrater, lärare, fritidspersonal och släktingar, till exempel.
– Det är säkert vara roligt med alla nya ”idoler”; sådana man nu har kontakt med på egen hand och gör saker tillsammans med. Man umgås med andra barn mer självständigt. Och man varken behöver eller ska passas hela tiden, även om man naturligtvis ska vara omgiven av trygghet, säger Pia Risholm Mothander.
Barnet tränar sig ofta intensivt på att vara tillsammans med andra. Det utvecklar lekar, spel och regler tillsammans med andra barn, med en mycket större repertoar och utan ständigt överinseende av vuxna. Det upptäcker världen genom att klättra upp i ett träd, eller genom att bygga en koja.
Pia Risholm Mothander uttrycker det som att barnet är i ett socialt sammanhang av egen kraft. Men när det stormar, då kan känslan av att vara missförstådd bli överväldigande, tror hon:
– När alla är dumma och inte förstår, då är det viktigt att åtminstone ha mamma och pappa. Mamma och pappa måste finnas beständigt.
Förr eller senare blir tillvaron lugnare.
Ofta sker det när barnet börjar hitta sin plats, både i tillvaron och i den nya kroppen. För en del sker det någon gång runt sju års ålder, och för de flesta någon gång före åtta.
Och för vissa har den ”lilla puberteten” knappt märkts alls.
Text: Maria Zamore
Plötsligt står barnet där – förändrat. Knubbigheten från småbarnstiden är som bortblåst. I stället har kroppen skjutit i höjden och är nästan vuxet långsmal. Armarna och benen är långa och slängiga. I munnen syns en tom glugg – om det inte redan har kommit nya, stora framtänder.
Men det är inte nog med de kroppsliga förändringarna. För en del föräldrar blir det också påtagligt att detta är en mental brytningsperiod: allt ska ifrågasättas, allt ska barnet protestera mot. Utbrotten kan bli både många och våldsamma.
Lilla puberteten kallas den ibland för, denna period av livet som för en del blir så stormig. Barnet kan, precis som när det var två och ett halvt, vägra borsta tänderna, vägra ta på sig kläderna och gråta högt av förtvivlan över att inte få den där glasstruten nu, på en gång!
– För många blir blir det här en ganska stökig period med mycket konflikter, säger barnpsykolog Pia Risholm Mothander.
Ur föräldraperspektiv är det inte alltid lätt att hantera. Men, som Pia Risholm Mothander säger:
– Ha tålamod! Tänk på att det går över – och på att det är ett viktigt led i barnets utveckling.
För vad som egentligen händer när det stormar som värst, det är att barnet håller på att hitta sin plats i tillvaron.
Större krav
Från sex, sju års ålder går barn i nästan alla världens kulturer in i en mer lärande fas.
– I alla kulturer har man bedömt att man som sexåring är mogen att ta lite mer ansvar, att förstå lite mer, att få lite mer krav ställda på sig. Och vi ställer mer krav på barnen. De ska vakta getter, de ska ta hand om småsyskon – eller gå i skolan, säger Pia Risholm Mothander.
Och med förskoleverksamheten och skolan kommer också allt möjligt annat: det är dags att hålla ordning på skolväskan, dags att bära bricka själv i matsalen, att byta om till gymnastiken utan att tappa bort gympadojorna, att klara sig själv på toaletten, att försöka knyta skorna…
Allt handlar inte längre om mamma och pappa. I stället gäller det att hitta egna och fungerande relationer, egna och fungerande förhållningssätt. Mycket handlar om barnets inträde i samhällslivet. Barnet ska förflytta sig från familjens totala famn till att klara sig mer på egen hand i omgivningen.
De krav barnet ställs inför är ofta stimulerande. Man vill ju vara, är ju, stor. Men de kan också väcka ambivalens: visst har man lust att vara stor, bara man fortfarande får vara liten också – ibland.
Men motsatserna kan vara svåra att få ihop.
– Man kan bli arg på ett nytt sätt. Man har en större reportoar av känslor och uttryck att använda sig av. Men man lever både med rester av småbarnstidens omnipotens eller allsmakt – ”Jag vill vara prinsessan!” – och med den allt starkare känslan för vad som är rätt och fel: ”För att få vara med så måste jag anpassa mig till vad de andra säger”.
– Det är i det här kraftfältet, mellan de båda polerna att vilja vara liten och att vilja vara stor, som barnet hittar sin plats i tillvaron. Och det sker om barnet både får tillåtelse att sitta i knäet eller suga på tummen då och då, och samtidigt uppmuntras att klara av saker och utvecklas, säger Pia Risholm Mothander.
Kroppens förändring påverkar också, tror hon:
– Vid några tillfällen i livet är det ganska stora kroppsliga förändringar. Runt ett år lär man sig gå. Nu, vid sex, sju, lär man sig att röra sig i omvärlden på ett nytt sätt. Man klättrar i träd, cyklar, hoppar hopprep och spelar fotboll. Jag tror att mycket handlar om att bekanta sig med kroppen – att behärska sin kropp, den här kroppen som är lite ny.
Att hålla reda på de långa armarna och benen är inte alltid lätt. Kroppen är fumlig och mjölken hamnar ofta utanför glaset – det spelar ingen roll hur dukigt barnet var på att hälla fint tidigare. Och ofta är det svårt att sitta stilla. Hur enkelt det än var för bara något halvår sedan så kan barnet nu ständigt ha myror i baken. Kroppen kan vara ständigt rastlös och näst intill klättrande, och att barnet bokstavligt talat ramlar ner från stolen är inte ovanligt.
Utvecklingen följer en krokig väg
Vägen till ”den egna platsen i tillvaron” är ofta krokig. Vem har till exempel rätt – mamma eller fröken? Och kanske fröken inte kan ta lika stor hänsyn till mig som person som mamma brukar göra? Kanske man måste acceptera att inte bli sedd hela tiden, eller att ibland bli missförstådd?
– Det här kan man hantera på olika sätt. Man kan gå till attack. Man kan dela upp världen: somliga är snälla och somliga är dumma: mamma är snäll och pappa är dum – eller tvärtom. Och man kan dra sig undan. Men förhandling är alltid en bättre strategi. Förhandling leder till utveckling. Därför är det bra att hjälpa barnet att resonera och argumentera, säger Pia Risholm Mothander.
Men allt detta nya är inte bara förenat med ambivalens och konflikter. Det innebär mycket roligt också.
Barn i sex, sju-årsåldern har ofta många personer att se upp till – äldre syskon, lek- eller skolkamrater, lärare, fritidspersonal och släktingar, till exempel.
– Det är säkert vara roligt med alla nya ”idoler”; sådana man nu har kontakt med på egen hand och gör saker tillsammans med. Man umgås med andra barn mer självständigt. Och man varken behöver eller ska passas hela tiden, även om man naturligtvis ska vara omgiven av trygghet, säger Pia Risholm Mothander.
Barnet tränar sig ofta intensivt på att vara tillsammans med andra. Det utvecklar lekar, spel och regler tillsammans med andra barn, med en mycket större repertoar och utan ständigt överinseende av vuxna. Det upptäcker världen genom att klättra upp i ett träd, eller genom att bygga en koja.
Pia Risholm Mothander uttrycker det som att barnet är i ett socialt sammanhang av egen kraft. Men när det stormar, då kan känslan av att vara missförstådd bli överväldigande, tror hon:
– När alla är dumma och inte förstår, då är det viktigt att åtminstone ha mamma och pappa. Mamma och pappa måste finnas beständigt.
Förr eller senare blir tillvaron lugnare.
Ofta sker det när barnet börjar hitta sin plats, både i tillvaron och i den nya kroppen. För en del sker det någon gång runt sju års ålder, och för de flesta någon gång före åtta.
Och för vissa har den ”lilla puberteten” knappt märkts alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar