Känns fortfarande som att det var igår Liam föddes. Kommer fortfarande ihåg tröttheten jag kände de sista timmarna innan jag fick min första riktiga värk.
Kommer ihåg hur ont allt gjorde och hur jag önskade att allt skulle gå över fort.
Tårarna som rann ner för mina känslor av den smärtan jag kände av mina värkar trots att jag tog lustgas och hade fått epiduralen. Det jobbigaste av allt var när man skulle ligga still när man fick ryggmärgsbedövningen. Fick flera värkar under tiden och det var omöjligt att ligga still.
Helt sjukt att man kände att det inte gick att kontrollera hur kroppen reagerade på smärtan man kände i varje värk som kom. Gick inte stoppa skriken och tårarna som bara kom ur mig.
När jag öppnade mina ögon kunde jag se Andreas som satt lite panikslagen och inte visste vad han kunde göra för att hjälpa mig. Hörde att han viskade hur duktig jag var hela tiden för att trösta mig, men allt jag tänkte var "nej jag är inte duktig jag dör snart, varför gjorde jag såhär mot mig själv igen".
Men när Liam väl kom ut och jag hörde hans starka stämma så släppte allt och jag kände på en gång att allt var värt den smärta jag precis känt.
Började gråta första gången jag såg honom. Äntligen var han ute, som jag hade väntat på att få se min lille plutt.
Scott var inte så glad när jag, mormor och Liam kom och hämtade honom från förskolan idag. Vissa dagar är inget bra. Och andra dagar är han hur glad som helst. Så har det varit i flera år för denna prins.
Sen har han fortsatt och bråka hela eftermiddan :( Han åt super dåligt och när det väl var dags att sova kom han på att han var hungrig.
Han är iaf glad att mormor är här. Just nu ligger han och sover bredvid mormor på madrassen för det var tydligen mysigare än att sova i sin egna säng =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar